En nystart på lederna i Santa Monica Mountains
Skogsbränderna i södra Kalifornien i januari 2025 var förödande i en omfattning som trotsar all mätning. Förlusten av liv (människor, djur och växter) tillsammans med förstörelsen av egendom har haft en omätbar inverkan på oss alla i samhället. Medan vi alla försöker lägga livets bitar på plats igen, har jag märkt att jag dras till det jag saknat mest.
Som naturälskare och löpare kändes den långa stängningen av våra lokala leder i Pacific Palisades, Santa Monica och Malibu som en djup förlust. I månader var den enkla rytmen av att ge sig ut i terrängen (att kunna springa, vandra och cykla på de fantastiska lederna som präglar den här regionen) helt utom räckhåll.
Nu när större delen av ledsystemet äntligen har öppnat igen ser jag fram emot att återupptäcka varenda kilometer.
Tillbaka till gamla favoriter
Att komma ut igen har varit helt enkelt fantastiskt. Jag har nyligen återvänt till några av mina favoritrundor, som var och en bjuder på sitt eget unika perspektiv på vårt lokala landskap:
- Temescal Canyon: in igen uppifrån Bienveneda Avenue.
- Paseo Miramar Trail
- Saddle Peak
- Trailer Canyon (i Topanga State Park)
En klar morgon bjuder dessa leder på hänförande panoramavyer längs hela kusten, från Malibu ända bortom Manhattan Beach. Medan du klättrar kan du blicka djupt ut över dalen, följa siluetten av centrala Los Angeles och se hela vägen till de snötäckta topparna på Mt. Baldy.
Ett återfött landskap
För en löpare som kan dessa stigar utantill är terrängens fysiska förvandling slående. Det är djupt inspirerande att se livet kraftfullt återerövra den brända jorden. Lysande färgglada vildblommor av alla slag och livfulla, lågväxande växter frodas på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Det är nästan svårt att tro hur snabbt och kraftfullt denna växtlighet har lyckats återuppstå ur askan.
Bränderna blottlade också delar av terrängen som tidigare legat dolda under tät undervegetation. Många bäckar och vattendrag som jag inte visste fanns är nu synliga längs lederna. Väldiga stenar och block i alla färger och storlekar, en gång begravda i undervegetationen, reser sig nu skarpt längs ledernas kanter.
Även om den tragiska förlusten av fullvuxna träd i grunden har förändrat vyerna, bär detta annorlunda, råa perspektiv på landskapet på sin egen kärva skönhet.
Vidare tillsammans på stigen
Jag vet att jag inte är ensam om glädjen över att ha dessa leder tillbaka. På varje löprunda hälsar jag på många bekanta ansikten från tiden före bränderna, och vi delar alla samma känsla av lättnad och glädje över att vara tillbaka i terrängen.
Vi står i enorm tacksamhetsskuld till de arbetslag som tryggt har öppnat dessa områden igen, liksom till de outtröttliga volontärerna i samhället som hjälper till att sköta dem. Till alla som satt en spade i marken eller röjt en stig: ett uppriktigt tack.
Vi är otroligt lyckligt lottade som har världens största urbana nationalpark precis utanför dörren. Men som löpare och vandrare är det ett privilegium som följs av ett gemensamt ansvar att skydda, respektera och bevara den här miljön medan vi njuter av den. Vi ses ute på lederna.